miss brightside

Fick ångest för någon vecka sedan. Kände som vanligt saknaden av kärlek. Dagen innan ettornas afton, bra val. Plockade fram den berömda saxen ur byrålådan och skar mig igen, som så många gånger förr. Fastän jag lovat mig själv, efter varje gång, att det inte ska hända igen. Svaga jävla psyke. Det är så små saker som avgör mina handlingar. Jag vet att det är sjukt att man kan må bättre av att skära sig och dom som inte gjort det kan inte förstå. Innan helvetet bröt ut förstod jag ingenting av depression och dåligt självförtroende. Men det är som att tyngderna försvinner när man känner smärtan och boldet rinner. Jag är sinnessjuk. Men så känns det bättre. För stunden. Sedan kommer ångesten i en trefördubbelse och man känner suget efter saxen ännu starkare. Onda jävla cirkel! Jag har inte berättat det här för någon, alla hade dömt mig. Jag berätttade det för någon som jag inte kände på en chat, han blev chockad och jag skrev en massa som jag inte sagt till någon. Jag är sån. Kan inte prata med folk jag känner men okända går. Borde gå i terapi men ingen vet att jag behöver. Det jag ville komma till iallafall var att jag mår bättre. Har inte skurit mig på handlederna sen den kvällen. Jag försöker kolla på hälsosammare ideal och så. Jag vill bli vältränad OCH smal nu, inte bara vidrigt smal. Inbillar mig att det är ett bättre mål. Jag bör gå och lägga mig för mitt liv är rena rama kaoset och jag har en känsla av att jag kommer missa bussen... Bilden ovan är btw jag, hela vänsterhandleden full. Har några ärr som vägrar blekna bort. Jävla skit. Ska inte göra på högern, det har jag lovat mig själv. Undrar om jag kommer hålla det löftet till migg själv. Den som lever får se.